Bojan blev inlagd på den virtuella avdelningen när ett av hennes blodvärde, kalium, hamnat på för hög nivå. Hon berättar att hennes liv under den senaste tiden inneburit många sjukhusvistelser och omvälvande hälsoförändringar. Efter att varit inlagd och besökt flertal olika avdelningar uppskattade hon att bli vårdad i hemmet där hon kände sig mer fri och kunde nyttja alla bekvämligheter. Bojan har flera underliggande diagnoser och utöver två hjärtinfarkter har Bojan diabetes och har dessutom diagnostiserats med lungcancer.
Bojan fick sin första hjärtinfarkt i april. En månad senare var hon på återbesök och proverna visade att hennes blodvärde var avvikande. Då fick hon göra gastroskopi och koloskopi och i samband med det fick hon sin andra hjärtinfarkt och blev inlagd på hjärtintensiven. Efter den vårdepisoden blev hon ordinerad ny medicin och kombinationen av hennes mediciner gjorde att hon fick ett högt kaliumvärde. I september fick hon åka in till akuten igen. Hon anlände till akuten kl. 10 på morgonen och fick senare förslaget att bli inlagd på virtuella avdelningen. Bojan låg inne på St Görans Sjukhus i mindre än 12 timmar och var hemma i sin lägenhet kl. 17 samma dag. Hemresan från sjukhuset skedde tillsammnas med vårdpersonal.
I hemmet blev Bojan medicinerad med Resonium och sköterskorna tog blodprov på henne under fyra olika tillfällen. Det var svårt att hitta hennes blodkärl och sköterskorna fick använda mobilt ultraljud för att se var hon skulle bli stucken.
“Det finns hur många fördelar som helst. Det är skönt att få ligga i sin säng och gå runt fritt i hemmet. Jag är verkligen dunderpositiv till virtuell slutenvård
Bojan uppskattade den virtuella avdelningen och att kunna ligga i sin säng, kolla på sin tv och få besök av väninnor. Hon fick hem mat från sjukhuset två gånger om dagen. Hennes dotter och familj kunde hälsa på henne, men Bojan tyckte inte att det behövdes då hon kände sig omhändertagen och trygg på virtuella avdelningen. Bojan tog sina vitalparametrar två gånger om dygnet, en gång på morgonen och en gång på kvällen. Hon hade dagligen videorond och fick dagliga fysiska besök av sköterskor som tog blodprover för att undersöka hennes blodstatus.
“Min dotter tvekade på om jag skulle klara av att ta sina egna värden och tekniken, men jag klarade det bra”.
Efter hennes behandling har Bojan fått besöka sjukhuset en gång i veckan för lungröntgen. Nu har det konstaterats att hon har lungcancer och hennes behandlingsplan ska utredas.
Bojans berättelse visar hur man kan avlasta sjukhusen och samtidigt skapa en bekväm behandlingsmiljö för en patient som tröttnat på återkommande sjukhusbesök. Behandlingen av Bojans bröstcancer kommer ske i den fysiska miljön, men hon önskar att hon hade kunnat få sin behandling hemma och fått besöka sjukhusen mindre frekvent.
